Min vandring till Kebnekaise 2021 började med avresa med tåg från Stockholm central. Efter att ha stigit av i Kiruna gick färden vidare med Nikkalouktaexpressen till Nikkaloukta. Där började min vandring mot Kebnekaise för att finna en tältplats inte alltför långt från Kebnekaise fjällstation. Efter en kylig tältnatt med frost på tältduken, började vandringen upp mot Kebnekaises sydtopp via västra leden. Bergen var höljda i dimma mest hela dagen, men glimtar av den vackra utsikten kunde skönjas tillräckligt för att få till några fina minnesbilder från toppturen.
Både den östra och västra leden utgår från Kebnekaise fjällstation. Den västra är rekommenderad om man ska ta sig upp till toppen på egen hand. Västra leden är rösad och markerad med röda markeringar, men dimma och hårt väder kan göra att det inte är helt lätt att se leden. Det är lätt att känna sig ensam i den ganska tuffa höghöjdsmiljön och det var en utmaning inte bara på det fysiska planet. En hel del andra vandrare gick samma väg som jag, men de stunder jag inte såg någon annan person kändes mentalt krävande.
Västra leden går upp mot Tuolpagorni och har till en början en ganska svag stigning. Leden följer Kittelbäcken en bit på vägen, tills den korsar över bäcken via en gångbro. Stigningen blir ganska ordentlig vid Kittelbacken och jag var tacksam över att endast ha en mindre dagstursryggsäck på ryggen med mat, vatten och varma extrakläder.
Efter Kitteldalen går västra leden upp över Vierranvarrifjället. Här har vandrare stannat och byggt stenrösen över fjälltoppen. Alla dessa rösen i olika former blev en hälsning från alla vandrare före mig som trampat leden till och från Kebnekaise. Efter Vierranvarritoppen börjar leden ta sig ned igen till nästa dal, Kaffedalen.
Kaffedalen var ingenting jag någonsin hade kunnat föreställa mig. I ett tämligen ogästvänligt stenlandskap gjorde jag ett kortare stopp för att anpassa behovet av kläder och ladda in lite energi innan nästa stigning upp mot Kebnekaise.
Från Kaffedalen stiger leden brant upp till den gamla toppstugan, som nu är riven. Efter det planar den ut men det är ingen bekvämlighetsvandring över stenblocken, även om jag såg en del snabba individer skutta fram i lätta skor.
Följ bildsvepet för att se toppplatån uppe på Kebnekasie och den lite spökliga blockterrängen i det kalla, kärva och utsatta klimatet på hög höjd . Sydtoppens toppglaciär är 2021 den högsta punkten i Sverige.
Trötta fötter lunkade långsamt sista biten ned till tältet för att äntligen få nattvila. En lång dag på berget kändes i hela kroppen, och det kändes skönt att krypa in i sovsäcken och sträcka ut sig. Sovmorgon och en god frukost på fjällstationen morgonen därpå var en njutningsfull belöning efter en tuff vandring. Efter återhämtning och förnyade krafter fortsatte jag min vandring längs med kungsleden mot nya äventyr.