Denna sträcka är en av de ledsträckor som STF har klassat som signaturled. Dvs vandringen går genom särskilt vacker natur som också är karaktäristisk för delen av landet. Sträckan mellan Nikkaloukta och Singistugorna hör inte till Kungsleden utan anknyter till Kungsleden från Nikkaloukta, dit det är möjligt att ta sig med buss från Kiruna. Denna del av sträckan passerar även Kebnekaise fjällstation, och möjligheten att göra en topptur på Kebnekaise om den drömmen hägrar. Strax innan Kebnekaise fjällstation leder en stig upp till Tarfala, dit jag tog mig en avstickare innan jag fortsatte mot Kungsleden och min vandring upp mot Abisko.
De första 5 km går fjädrande efter en lång resa med mycket sittande. Vid Laddjujavrisjön går dagtid båt om man vill korta ned promenaden från Nikkaloukta till Kebnekaise. Men då jag anlände sent efter tågtrasselförseningar var det inte ett alternativ. Samtidigt blåste det kraftigt, så inte troligt att båten hade gått ändå. Snöret som fladdrade upp i vågrätt på anslagstavlan indikerade att det var stormbyar enligt blåstgraderingen. Så det var bara att dra upp luvan och börja gå, och snart blev det mer skyddat när leden kom in i vegetationen längs med sjön. Efter en natt bland björkarna hade vinden lugnat sig. Och även om molnen hängde tungt höll sig regnet kvar i molntäcket.
Tacksam att regnet inte vräker ned över mig, blickar jag ut över det fina landskapet. Samtidigt som jag vandrar på längs med leden, funderar jag över dagens planering och resten av vandringen. En spänstig man med klätterutrustning går raskt förbi med målmedvetna steg, då jag står och fixar med kameran och funderar över ljuset och perspektivet.
Strax innan Kebnekaise fjällstation leder en stig upp mot Tarfaladalen och Tarfala forskningsstation. Forskningsstationen ligger i alpin arktisk miljö på 1135 möh, omgiven av glacierer och höga bergstoppar. Här bedrivs forskning på hydrologi, limnilogi, väder, metrologi, permafrost, vegetation och ekosystem. Forskningsstationen vid Tarfala har uppdrag att göra massbalansmätningar (skillnaden mellan hur mycket snö som tillförs, och hur mycket is som smälter), på 4 av världens ca 50 referensglacierer (Storglacieren, Rabotsglacier, Rivgojiehhki, Moarhmmáglaciären). Mätningar har gjorts på Storglacieren sedan 1945, vilket gör den till världens längsta mätning. TRS (Tarfala Research Station) gör även mätningar på Kebnekaise sydtopp, vilken var Sveriges högsta punkt fram till 2019. Då avsmältningen på sydtoppsglacieren gått så långt att den låg under Nordtoppen.
Forskningsstationen med de små väl förankrade husen invigdes 1961. Husen är placerade i nord-sydlig rikning och förankrade med tunga stenkistor, för att klara den starka Nordanvinden. 1940 byggdes de första skjulen som senare skulle utvecklas till de 11 hus som idag utgör forskningstationen.
På 1930 talet byggde STF en liten kåta i närheten av sjön Tarfalajaure, där glacierforskarna bodde de första åren. Numera har STF en liten fjällstuga nere vid sjön för den som vill stanna över natten. De har även röjt för några få tältplatser vid stugan.
På området står även SMHIs högst belägna väderstation. Tarfaladalen har de starkast, uppmätta vindbyarna i Sverige. Rekord fram till dagens datum är vindbyar upp till 81 meter sekunden registrerat i Tarfala.
Då jag inte kände mig helt lockad att tälta i den karga och blåsiga miljön i Tarfaladalen, gick jag tillbaks till leden mot Kebnekaise fjällstation och hittade en skyddad plats i den lilla fjällskogen vid fjällstationen. Och tänkte ”hellre lite kondens i tältet än att bli bortblåst”.
Nattens regn hade dragit förbi och det klarnade upp på förmiddagen. Vackra Doulbagorni visade upp sin gåtfulla och karaktäristiska gestalt för alla vandrare längs leden, och alla de som var på väg upp via västra leden till Kebnekaisesydtoppen.
Vinden ryckte i tältet och regnet piskade in i tältduken. Det måste har blåst regn horisontellt, tänkte jag när jag torkade upp innanför nätluckan i fotändan på morgonen. Efter att ha mumsat i mig en god frukost, liggande kvar i sovsäcken, började krafterna återvända och det var dags att packa ihop för att fortsätta färden.
Efter att ha besökt Singistugan och pratat med lite med husvärden, fortsatte jag Kungsleden upp mot Abisko. Molnen ligger lågt och sveper in landskapet i gråblått. Det småregnar och blåser. Solstrålar försöker ibland bryta igenom, det går si så där. Men det är ok. Det är så vackert.
Kungleden går genom vackra dalar med ringlande vattendrag, kantad med höga fjäll. Tar dig fram genom stora vidsträckta vidder, över sten och forsande vatten. Vegetationen börjar dra en aning mot gult och orange, och antyder att hösten är på väg.
Jag har kommit fram till Sälkastugorna och känner att det är dags att slå läger för natten. Här har jag sovit förut en gång. Fast den gången gick jag motsatt riktning. Det finns gott om platta ytor att slå upp tält på, närhet till vatten och STF utedass. Jag behöver fundera över nästa etapp, laga ett mål mat och ladda upp energi.
Jag hade funderingar att ta en omväg via Nallo och Vistasdalen, för att sedan gå mot Alesjauare. Sträckan ska vara rösad, men inte lika välmärkt som Kungsleden. Efter ett rådslag med mig själv, beslöt jag att följa Kungsleden och gå rakt på mot Tjäkjapasset. En annan gång till Nallo, kanske.
Efter en fin vandring når jag fram till Tjäktjapasset och den lilla raststugan högst upp. Det blåser och tar i riktigt ordentligt. Sist jag var här uppe låg det smältande snö och is, som väntade att föras vidare neråt dalen i strömmande vattenfåror. Nu är marken helt blottad med med den steniga naturen, pinad i blåsten. Väl nere i dalen på andra sidan blir det lä bakom bergets rygg. Jag sänder en tacksam tanke till kängorna som får ta en hel del törnar då jag kliver fram över stenlandskapet.
Efter att ha passerat Tjäkjastugorna och den ganska steniga och exponerade omgivningen, är jag på spaning efter en lägerplats lite längre fram. I lite mjukare natur och helst inte på öppna vidden. Det blåser en hel del och kanske blir det värre till natten. Vid renvaktarstugan finner jag skydd bakom några klippblock. Och närhet till vatten.
Jag förankrar tältet ordentligt med stenar ovanpå markpinnarna. Efter vila i tältet och väntat ut kvällsregnet, kryper jag ut ur tältet och möts av det storslagna landskapet runt om mig. På himlen är ett skådespel bland molnen, som jagar fram i dramatiska färger. En stråle kvällssol lyser upp renvaktarstugan, och allting känns magiskt.
Senare på natten går månen upp över renvaktarstugan, och jag tänker att det är som i en saga. Jag känner mig plötsligt lite ensam, och låtsas att det är någon i stugan där borta vid bergen på andra sidan. Så somnar jag om.
Vandringen går genom en vacker dalgång, med vattendrag ringlade i de analkande höstfärgerna. Leden går mot Alesjauarestugorna och sjön, för att sedan fortsätta längs med Alesjauresjön innan den viker in mot Abisko.
Nära en bäck, uppe på fjällheden hittade jag en av de allra finaste tältplatserna. Blåsten hade lugnat sig och regnet hade dragit iväg. Jag gick omkring barfota på den mjuka marken, och det var så skönt att slippa kängorna en stund. Efter en lugn natt packade jag ihop för att gå den sista biten fram till kanten av Abisko nationalpark.
Strax innan man kommer in i nationalparken finns ett område med tältplatser och utedass. Dasset står nära bron man passerar när man kommer från från Alesjaurehållet. Väl inne i nationalparken är det inte tillåtet att tälta utom på Abiskojaurestugorna eller på den markerade tältplatsen några kilometer innan man kommer till Abisko.
Leden följer sjö och jokk mer eller mindre nära hela vägen upp till Abisko. Helt ensam i tidiga morgontimmar, var det skönt att ha den här stunden för mig själv. Jag hade packat ihop och börjat vandra innan alla andra vaknade. Inte ett knyst, inte en människa. Någon fågel som fladdrar till i en buske.
Den sista biten av norra kungsleden går längs med höga klippor av kalksten och skiffer. Abiskojokken forsar fram genom klipporna och hela landskapet breder ut sig när man står på utsiktsplatserna längs med leden. Härifrån tar jag tåget tillbaks ned till Stockholm, för att återvända till vardagen.