Kungsleden från Saltoluokta till Kvikkjokk i slutet av Augusti 2023. Följ med på en resa genom fjällvärden med foton från min vandring på Kungsleden. Sträckan mellan Saltoluokta och Kvikkjokk är ca 7 mil, och är delvis lättvandrad, delvis lite besvärlig. Med en avstickare till berget Skierfe blir det ca 14 km till, med tur och retur från korsningen Kungsleden- stigen till Skierfe. Kungleden tar din vandring över både högfjäll, genom skog och över sjöar. Båttransport finns över sjöarna, se tidtabeller för avgångarna.
Båten M/S Langas går över sjön Langas, som är en del av stora Lule älv. Bussen från Gällivare stannar vid båtbryggan på Kebnats, där du sedan tar båten över sjön till Saltoluokta. Från Saltoluokta brygga är det bara ett stenkast till Saltoluokta fjällstation där Kungsleden börjar. Nu bär det av uppför berget, så spänn fast kängorna så börjar färden.
Vandringen går uppför berget och med packning på ryggen känns mjölksyran av i benen och svetten rinner i pannan. Men ack så ljuvliga utsikter här uppifrån. Som alltid i livet, glöm inte bort att stanna upp och njut av stunden. Med siktet inställt på att komma fram, blir nuet lätt flyktigt och snabbt är det borta.
Efter stigningen planar leden ut och sticker rakt ut i ett öppet landskap. Molnen hovrar över de höga bergen i fjärran. En jokk ringlar likt en orm genom dalgången.
Vi är två vandrare på fjället. Vi skulle åt samma håll och slog sällskap. Tillsammans blickade vi ut över fjällvärlden, och delade ögonblicket. Det började bli sent och hög tid att finna lägerplats för natten. Vi fann en fin plats inte långt från en liten lekfull jokk. Först är det stilla och tyst, sen börjar det fläkta och blåsa på. Molnen rullar in. Det är dags att få upp tält och säkra tältlinorna. För säkerhets skull lägger vi stenar på tältpinnarna.
Vandringen går genom öppet hedlandskap och det finns vatten i jokkarna här och där längs med leden. Mellan Saltoluokta och Sitojaure finns ett vindskydd ungefär på halva vägen. Vid Sitojaure behöves båt för att ta sig över till andra stranden. Motorbåt går vissa tider mellan Sitojaure och Svine där Kungsleden tar vid igen efter sjön.
Det finns jokkvatten att fylla vattenflaskorna med innan björkskogen slutar och leden går upp på fjället igen.
Strax ovanför Aktse där trädgränsen börjar tunnas ut ligger korsningen mot Skierfe. Vattenflaskorna väger i ryggsäcken, men det finns inga jokkar med vatten här så jag har laddat depåerna. Min plan är att tälta här uppe över natten och gå mot Skierfe tidigt på morgonen när det slutat regna.
Det finns gott om fina platser att slå upp tält på, både vid korsningen och en bit in på stigen. Regnet kommer till natten och faller ihållande tills morgonen gryr. När jag kliver ut ur tältet är allt klätt i dimma. Jag chansar på att dimman ska skingras fram mot förmiddagen när jag närmar mig Skierfe . Med hopp och förväntan om att längre fram på dagen få se den stora utsikten från Skierfes topp ger jag mig iväg i dimman.
Stilla i dimman, kommer den lilla renflocken flanerande över stigen. Jag sätter mig ned på en sten och låter dem passera. De tittar lite fundersamt på mig, men verkar konstatera att jag inte var så mycket att bry sig om. Spegelkamerans mekanik klånkar högt i tystnaden. Jösses.
Dimman börjar skingras och långt nedanför breder dalgången ut sig. Skierfes branta klippvägg reser sig högt över det vindlande deltalandskapet. Här uppe kan jag blicka ut över den stora fantastiska Rapadalen och Sareks nationalpark, som är en del av världsarvet Laponia.
Efter båtfärd över sjön Laitaure går färden genom skog, innan den stiger upp mot kalfjället. Etappen mot Pårte går genom Sareks nationalpark och till stor del över högfjäll. Stigningen upp till högfjället känns rejält i benen, och det är skönt att stanna upp och titta på den storslagna naturen mellan varven. På ungefär halva vägen mot Pårte finns rastskyddet Jågge, med en jokk rinnande strax intill.
Sista sträckan mot Pårte går genom skog. En vacker jokk brusar fram genom skogen. Solen strålar in genom grenarna. Här släcker jag törsten med härligt friskt jokkvatten, tar av kepsen en stund och luftar ryggen som blivit varm mot ryggsäcken.
Nedför fjället mot Pårte är stigen knölig och det blir många kringelkrokar för att undvika vattenansamligarna. En skön vila vid Pårtestugan ger mig förnyade krafter att gå sista sträckan mellan Pårte och Kvikkjokk. Och vilan behövdes då det krävs energi att ta sig fram på den riktigt steniga och besvärliga stigen. Men naturen längs med leden är stillsamt vacker med sina höga berg i horisonten.
Regnet hänger i luften och det kommer inte dröja alltför länge innan det utlovade regnet är här. Med magen längtande efter lunch i fjällstationens restaurang, drar jag istället iväg för att hitta en tältplats och få i mig en påse frystorkad mat. Den smittsamma magsjukan hade spritt sig mellan fjällstugorna, som satt in restriktioner för att försöka begränsa spridningen. Ett meddelande i telefonen talade om att mitt tåg var inställt, stora förseningar och okända förändringar var att vänta. Lika bra att krypa in i tältet, och vänta in morgondagen.
Kvikkjokk var fram till 1657 bebott av samer, men efter att det 1659 hittades silverhaltig malm några mil från orten blev det starten på nyinflyttning och brytning av silvermalm. Ett silversmältverk uppfördes och fanns på platsen mellan 1660-1700 talet. Ett brukssamhälle växte fram i Kvikkjokk, och vid Gamájåhkå anlades en damm. En hytta byggdes vid forsen och man började smälta silver 1662. Gruvor och hytta kallades då för ”Luleås silververk”. Då verksamheten inte var lönsam lades den ned 1702, och bruksfolket flyttade därifrån. Vid forsen återstår idag lämningar från dammanläggningens vall och spår av rostmurar, husgrunder och den gamla brukskyrkogården.
I mitten av 1800-talet skedde en ny inflyttning till orten med nybyggare som levde av jakt, fiske och slåtter. Idag är Kvikkjokk en populär utgångspunkt för vandring i Sarek och Padjelanta. Fjällstationen byggdes 1928 och drivs av STF, Svenska Turistföreningen.
Busshållsplatsen ligger alldeles bredvid den fina lilla kyrkan i Kvikkjokk. Så om det finns tid innan bussen ska gå, är kyrkan verkligen värd ett besök. Den uppfördes av byggmästare Gottfrid Svensson från Luleå, och är designad av arkitekten Fritz Eckert.
Kyrkan invigdes 1907 och är byggd på samma plats som det gamla kapellet stod. Invändigt är kyrkan mycket fin. Den är mjukt ljus, klädd med pärlspontad panel och dekorerad med marmoreringar. Den gamla predikstolen, dopfunten och ett hörnskåp är kvar från den gamla kyrkan. En rund värmekamin från Ankarsrum står i den främre delen av kyrkan. Med en faschinerande konstruktion som ger spännande atmosfär till rummet. På kaminen står att den är patenterad av Ankarsrum.
Kyrkan är byggd av bilat liggtimmer som försetts med träspån. Taket byggt av sågat spån, förutom över sakristian som har plåttak. Utvändigt är väggarna behandlade med en blandning av rödfärg och tjära. Den gamla malmklockan är bevarad och sitter på klockstapeln bredvid nuvarande kapell.
Norrbottens länstrafik kör bussarna som ansluter till tågstationen i Murjek. Jag är mentalt förberedd på att det kan komma att bli en lång och krånglig hemfärd, men börjar nästan tvivla på att jag ska komma fram till Stockholm central efter alla inställda tåg, förseningar och ändringar. Stormen Hans hade ställt till det för tågen och oss vilsna och förvirrade resenärer. Men till slut så fick även denna resa sitt slut.
https://www.svenskaturistforeningen.se/guider-tips/fjallen/transport-fjallen/batar-fjallen/
https://www.svenskaturistforeningen.se/guider-tips/leder/kungsleden-saltoluokta-kvikkjokk/
Skribent
Kristina Petersson
Välkommen till Vara-här.
Jag hoppas du kommer finna nöje och inspiration i mina vandringsbloggar och naturbilder.
Ett sätt att hitta lugn och återhämtning i vardagen, och balans i livet.
